Bjuder in till 1700-talet

HISTORIA Författaren, guiden och populärhistorikern Christopher O´Regans arbetsdag pågår ofta i ett arkiv, där han läser dokument om 1700-talets människor.
– Mitt intresse sen barndomen har blivit ett jobb. Det känns väldigt lyxigt!

Vi möts på fiket Under kastanjen nära Tyska kyrkan, mitt i Gamla Stan, Christopher O´Regans favoritplats. Här bor han, leder stadsvandringar och funderar över dem som befolkade stadsdelen under 1700-talet, hans favoritsekel. Solen skiner in snett över taken, det tyst, vackert och välsituerat.
– Om utvecklingen fortsätter blir det första gången sedan 1100-talet som staden är tömd på vanligt folk. Det vore tråkigt. För 250 år sedan var det blandat. En trappa upp i huset kunde det bo en greve, högst upp en lykttändare och tjänstefolk i gårdshuset.

Den skillnad vi skulle tänka mest på om vi kunde förflytta oss till 1700-talet är nog just hur mycket folk det var som rörde sig på gatorna, säger han.
– Det bodde ungefär 12 000 personer här, fyra gånger så många som idag. De flesta var hantverkare, som höll till i bottenvåningarna eller inne på gården, skoflickare, vedhuggare, kramhandlare, mjölkgummor. Allt som behövdes fanns. I ett brev från en polsk präst står det: Folk var inte illa klädda, man såg ingen barfota, inget gap och skrik. Om det inte var för vagnarnas buller skulle det vara lite tråkigt.

När han talar om tiden och människorna lyser hans ansikte av iver. De känns nära. Jag ber honom berätta om ett yrke och han tar – inte något sidenklätt, utan dasstunnetömmarens. Ett nödvändigt och tungt arbete som enbart utfördes av kvinnor. Sysslan var utlagd på entreprenad, den som erbjöd sig för lägst penning fick uppdraget, som skulle vara avslutat åtta på morgonen, innan bodarna öppnade vid nio. – Tunnorna stod i avträden på bakgårdarna eller uppe på vindarna. Gummorna jobbade två och två och bar med hjälp av en stång. För att få tunnan tömd måste man gå till anvisningskontoret, beläget i en korsvirkesstuga nere vid nuvarande T-banestationen, och beställa hämtning. Där var det ordning och reda, en lapp med taxan var anslagen på väggen. Tunnorna tömdes sedan i sk träckpråmar som gick in vid Kornhamnstorg. Båtarna fick inte ligga vid kaj pga lukten, utan en bit ut. Innehållet forslades till tobaksland och åkrar för spridning. – I dåtida tidningar kan man läsa insändare som klagade på att dasstömmarna gick upp för sent på morgonen, man tvingades möta dem på gatan. Och man klagade över att pråmarna låg för nära land. Det tyder inte på att man var van vid att vada i smuts. Vi har en felaktig bild av 1700-talet, menar han, om vi tror att folk tömde skräp direkt på gatan, saknade skor, var analfabeter och dog vid 30.

Årtionden av arkivläsande – han har hållit på i tre decennier – har gett Christopher O´Regan en annan bild. Just tidningar ger rolig information, tycker han. – Det fanns två som kom ut sex dagar i veckan. Man kunde antingen prenumerera, då gick man till redaktionen och hämtade. Eller så köpte man av tidningspojkar. Läskunnigheten var utbredd, något som märks i husförhörslängderna, där prästen antecknat förmågan. Det fanns många skolor och även de längst ner på samhällsstegen – barnhemsbarnen – gick i skola.

Bristen på arbetskamrater råder han bl a bot på genom att äta frukost på sina favoritfik, som idag.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?
– Min dotter bor hos mig måndag till fredag och går på dagis i Gamla Stan, så det betyder ju en del att göra på morgonen. Sen disponerar jag min tid, vilket är väldigt lyxigt, men kan ha sina sidor. Jag jobbar mycket ensam. Det är upp till mig att besluta om jag ska ta en promenad, gå till något arkiv och samla material, eller sätta mig att skriva. Friheten kan ibland kännas besläktad med att stå lite utanför, tillägger han. – Jag har inga kollegor, ingen undrar om jag inte kommer. Utan min dotter skulle det vara svårare. Ibland har jag känt mig nedstämd, det kan vara svårt med självdisciplin och prestationsångest, man kan bli sittande, liggande, strosande för länge.

Christopher O´Regan är efter alla år i arkiven förmodligen den som vet allra mest om vissa aspekter på 1700-talet i Sverige. – Ibland glömmer jag att äta lunch och vacklar upp med stjärnor för ögonen. Jag börjar känna av ryggen och borde träna mer. Gubbarna som jag möter på Krigsarkivet har börjat säga till, att nu måste jag gå iväg och få i mig lunch. Trots djupa kunskaper har han valt bort universitetsvärlden. – Jag har läst ett sammelsurium av ämnen, men inte tagit examen. Jag hade redan tidigt upptäckt mitt källmaterial och beslöt att gå en annan väg. Det kändes då som om historiska institutionen hade dränerat ämnet på det jag gillar. Men jag tog med mig vikten av källkritik från högskolan. Valet har han ibland känt av. T ex gången när han skulle hålla föredrag och blev mycket fint bemött: Ramlösa med eller utan smak, osv. – Men när det framkom att jag inte har någon akademisk titel, var det som om en avgrund öppnade sig, deras syn på mig ändrades. Jag blir kanske sedd som romantiker. Han kan trösta sig med att framgångsrikt ha hittat sina yrken ändå. – En arkivarie sa till mig: ”Jag vet inte vad du håller på med, men jag ser att du systematiskt går igenom allt. Vad du än gör fortsätt.” Det har jag tagit till mig. Hur orkar du? – I nio fall av tio är det ju bara sand och grus jag hittar. Men ibland något som blänker, t ex soldaten som klagar på, att de som bor i kasernen och inte har egen sked får äta sist. Och då finns ofta inte tillräckligt med mat kvar i grytan. Man hade alltså egen sked och de som inte hade råd fick vänta. För att hitta sådana passager måste man gå igenom allt. Man vet ju inte på förhand att de finns, konstaterar Christopher O´Regan. Han berättar om ett annat fynd, en uppmuntran till stadens pigor angående fruar och deras grannlåt: ”…men det är dock med oss människor som med limpbrödet, vi är gjorda av samma surdeg, en del har bara bakats med lite mer socker”. – Här ser man hur upplysningstidens ideal och tankar om människovärdet slagit igenom. Mindre ensamma är hans stadsvandringar i Gamla Stan, då han berättar om 1700-talets stad. – Det är en bra övning i hur man fångar intresset och hittar en nivå som både kan tilltala de fem specialintresserade, de fem som inte vet vad 1700-talet är och de som kanske mest kommit av en slump. Christopher O´Regans tips är att ha tillräckligt med kunskaper för att kunna välja det bästa och lyfta fram intressanta episoder, t ex citera insändare från tiden. Inte vara för abstrakt eller rabbla årtal. Och visa engagemang. – Man ska våga dela med sig av vad något betyder för en själv. Jag bjuder in till de världar jag vistas i. Det kan samlas ett 60-tal personer, men han beskriver att en intimitet uppstår när de går runt i gränderna. Han medverkar även i tv-serien ”Det sitter i väggarna”, och tar fram bakgrundsfakta om gamla hus och deras tidigare ägare. – Programmet är uppskattat, vilket är kul. Jag tror att framgången handlar om att det inte är någon tävling, det är inga kändisar utan vanliga människor, tempot är ganska långsamt. Och de medverkande blir glada över att få veta mer om sina hus. Gustav lll och hans tid upptäckte han redan i barndomen, inspirerad av mamman som var hemsamarit med brinnande historieintresse. Som ung gick han ibland klädd i 1700-talskläder. Jag får i hans mobil se en serie han ritade som tioåring, med koncis text och detaljerade teckningar som skildrar kungens död. – Fröken tyckte att den var bra och lät trycka upp så att serien skulle finnas att läsa i skolbiblioteket.

Hittills har det blivit fem böcker. Hans plan är att 2031 – 50 år efter att serien ritades – ha en bok klar med allt kring Gustav lll:s död. – Jag satte tidpunkten då, så att jag skulle ha lite press på mig. Gustav lll bildade bl a den i dag så omstridda Svenska Akademien, och gav församlingen dess devis Snille och smak. En av kungens viktigaste insatser var annars att ändra regeringsformen och göra förtjänst – inte börd – till grund vid tjänstetillsättningar, framhåller Christopher O´Regan. – Det gjorde honom populär bland medelklassen och påverkade människors känsla för det egna värdet. En bodbetjänt, som säljer strumpor mm, skriver dagbok om att han äter sig någorlunda mätt och skaffar ved för att värma sitt rum, men att allt annat går till kläder. Han har köpt en begagnad broderad sidenväst och randiga silkesstrumpor. Adeln invände mot denna förhävelse. Christopher O´Regan återger förtjust förtretade skrivelser om att nu har t o m extravaktmästare guldur … och maningar till sämre folk om att sluta tävla med dem som räknas för mer. – Det är en intressant tid. Men jag romantiserar inte. Tänker man på att risken var uppåt 30 procent att ens barn inte skulle överleva sina första år, nyktrar man till.

Det fanns dock kvaliteter i livet då som vi saknar idag, menar han. Ett lugnare tempo, en annan syn på äldre. – Det tillhör nog det mest bisarra med vår tid, att äldre inte ses som en tillgång. På 1700-talet styrdes staden av magistraten, men en grupp tillfrågades alltid vid frågor av vikt, borgerskapets 50 äldste. De var alla män förstås. Vad är roligast i ditt arbete? – Att mitt intresse kunde bli mitt jobb.
Du satsade på din dröm. När ska man göra det? – Det är svårt att säga. Jag har nog haft tur; stadsvandringar, böcker, föredrag och tvprogram. Jag har blivit uppbjuden och fått frågan: ”Skulle du vilja vara med på det här?” Det gör mig också lite sårbar, vad händer den dag det inte ringer någon? Jag har svårt för att framhäva mig själv. Det är faktiskt lättare att tala inför 50 000 personer i Globen, än att berätta för fem personer i ett rum varför de ska satsa på just mig. Men hittills har det gått bra.

Eva Berlin